Ingen har blivit president utan att försöka.
Jag har nämt Katrin Zytomierska förut, jag tycker hon är ball. Hon säger vad hon tycker och har makten att driva ett helt land till vansinne. Jag är imponerad och nog lite avundsjuk. Men så igår skrev hon något som drev mig till vansinne...
"70-talisterna fick slita och kämpa för att komma någon vart och var inte bortskämda med något alls. 80-talisterna fastnade framför skärmen och 90-talisterna är det ju helt åt helvete med. 20-åriga brudar idag blir alldeles för exponerade av media och sociala medier och jag kan förstå att det för en ung flicka är helt obegripligt att inte hon ska kunna göra samma sak som Elin Kling i en handvändning. Vaddå?! Ska inte hon kunna göra karriär, skaffa familj och ha en guldklocka på handen. Nu? Ha ha ha..."
Egentligen vet jag inte varför jag tar åt mig. Jag vill inte påstå att jag tror att mitt liv kommer rulla på som en dans på rosor, att min karrär kommer skjuta i höjden utan att jag gör något åt saken. Jag är väl medveten om att jag kommer få viga hela mitt liv åt ett jobb under en period, om jag verkligen vill lyckas. Men ändå riktigt biter sig meningen fast. Varför är det så fel att tro att man kan lyckas i livet? Tjäna pengar, ha en fin familj, en guldklocka på handen. Men jag antar att det handlar om att hon trycker ner mig på jorden lite, trots allt. Jag vill ju så gärna lyckas. Jag vill starta ett framgångsrikt företag och se cashen rulla in. Samtidigt som jag vill resa jorden runt, rädda världen och skaffa familj. Jag väljer att ha höga ambitioner. Varför ska jag sikta mot något som är okej, när jag kan sikta mot så mycket mer? Hur realistiskt eller orealistiskt det än må vara, och hur rätt eller fel Katrin har, så tänker jag forsätta tuffa på mitt tåg som jag gjort tidigare. Ingen har någonsin blivit president utan att ens försöka. Visst?
You go girl!