sfias

Just när paniken över att alla gamla Facebook-meddelande plötsligt låg uppe för alla att se, lagt sig, hysterin som fick alla att inse att Internet inte är en plats för hemligheter och personliga erkännande, just då bestämmer jag mig för att vara ärlig. Jag älskar London, och jag älskar allt som har med London att göra. Inte ens regnet får mig att fundera på varför jag är här. Jag vet inte om det finns dem som anser att jag var självisk som åkte. Att jag packade en väska, utan att blinka, och lämnade alla mina käraste efter mig. Att jag inte ens gav dem en tanke. Hur kunde jag LÄMNA min pojkvän, var frågan jag alltid fick. Och det kanske var exakt så det var. Jag tillät inte mig själv att tänka efter tillräcklig mycket, av rädsla att fega ur. Det var detta jag skulle göra, och så var det med det.

 

Nu har jag omfamnat denna fina stad, och känner inget behov av att lämna den igen. Men det finns inget jag hatar så mycket som att sakna någon. Jag saknar så det gör ont i hela mig när jag lägger mig på kvällen. Jag hatar att inte kunna vara närvarande. Att inte kunna snacka skit över en kopp te, eller se en film en torsdagkväll. Att inte vara uppdaterad om vad som händer i det vardagliga livet. 

 

Jag saknar att springa över till Bigsis för kvällsmat. Att vi inte längre kan ta en promenad på Oslos gator efter jobbet, eller ta bussen tillsammans hem till Åmål. Jag hatar att det inte längre är mindre än tre veckor tills jag och Lillsis kramar om varandra igen, och berättar om veckans stora draman. Att släktkalasen utförs utan mig, och att lördagsmysen med familjen är så långt bort. 

 

Men mest av allt hatar jag att jag varje natt måste somna ensam, när jag vet att det finns någon som vill dela täcke med mig. Att inte kunna dela mina tankar om vad som än faller mig in, sekunden innan man somnar. Att inte ha någon att krama om när man vaknar mitt i natten med pulsen långt över vilopuls. Jag vill kunna berätta om min dag, när det passar mig, och inte över ett skypesamtal på 20 minuter, när allt man vill säga ska sägas. Jag hatar att vara anledningen till att vi inte längre bor under samma tak.

 

Men jag vet att alla mina käraste är glad för min skull och önskar mig all lycka. Att min fina pojkvän accepterat mitt ständiga cravings efter London. Och jag ångrar mig inte för en sekund. Men jag saknar er och önskar jag kunde dela varje dag mer er. För ni är det finaste jag har.